Gömställen och ord

Miranda hade ett gömställe i hennes mammas gigantiska trädgård när hon var liten. Hur hennes mamma kunde vara så rik var för Miranda svårt att förstå med tanke på hur mycket hon drack och hur lite hon var iväg.

Gömstället var ett stort körsbärsträd med snåriga grenar och buskar runt om och allting bildade ett litet “rum” i mitten. Där kunde Miranda sitta i timmar och läsa böcker. Ja, hon brukade gilla att läsa på den tiden. Med trygga väggar av buskage runt henne satt hon där. Hennes alldeles egna eko-hus helt skapad av naturen själv.

Hon ritade ibland bilder av hennes värld. Hon var lycklig.

Livet är lustigt och det var en strid redan innan den verkliga striden ens började. Miranda kom med ens tillbaka till nuet, där hon satt i soffan. Hemma. Hon hade just givit sin mamma en kopp te.

“Tack älskling”

Hon log mot sin mamma som svar. Hennes slitna mamma.

“Jag älskar dig”

Miranda hade aldrig sagt de orden till sin mamma förut. Men hon var så glad att hon lever. Nu sa hon det.

“Och jag dig”

Båda log mot varandra.

“Hur mår din mamma?” Undrar Sam i skolan måndagen därefter.

“Bättre, men hon har blivit så gammal tycker jag”

“Gammal och grå!”, tjoar Damien och skuttar runt Marre i en oval cirkel.

“Sluta…”

Miranda brister ut i gråt. Mitt i korridoren. Damien stannar i rörelsen, som en staty. Detta är inte den tuffa Miranda han är van vid.

“Förlåt Marre, gud…”

Sam slår armarna om sin flickvän. För nu har de blivit flickvänner.

“Det kommer gå bra”.

Världen har plötsligt stannat upp.

Nästa Kapitel>

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s