Blog Feed

När det väl händer så händer det

Det var den dagen i skolan nu. De gamla medlemmarna i Marres gäng hade ju blivit så fruktansvärt äcklade av Marre och Sam’s relation att de hotade att hämnas.

Det hade gått några veckor sen det hotet. Det var nästan så både Miranda och Samantha hade glömt det. Men så såg de dem i ögonvrån. Gänget. De kunde inte ta en annan väg. De hade redan sett dem. Hjärtat flög upp i halsgropen på Sam. Hon kramade Marres hand extra hårt.

“Fy fan alltså!”, Hördes en röst i klungan. De var för rädda för att titta upp från marken. Sams röda hår föll ner så man inte ens såg hennes ögon.

Plötsligt grep en hand tag om Sams nacke så hon tvingades titta upp. Konrad stod där som den boss han lekte.

“Det är ditt fel alltihop, Sam! Ja, att Miranda har blivit lika jävla äcklig som du är!”.

Greppet hårdnade om halsen, men innan Sam hann reagera på smärtan så smällde det bara till. Marre hade helt sonika hoppat på Konrad och snart var alla på varandra. De slogs som om det inte fanns någon morgondag.

De låg på marken och höll varandra krampaktigt i händerna. Blod rann ner för Sams ena näsborre. Marre hade ett ganska stort blåmärke i pannan.

“De kommer aldrig låta oss vara”, snyftade Sam.

“Nej, jag vet” svarade Marre och kramade Sams hand hårdare.

Det värkte i bröstet. Kärlek kan inte vara äcklig helt enkelt.

Sam hjälpte Marre upp på benen. Den sista sparken hade hamnat rätt på låret så hon hade lite svårt att ställa sig upp.

“Jävla inskränkta idioter! Jag fattar inte att jag varit som dem!” svär Miranda och ser på Sam med en vädjande, skamsen blick.

Sam svarar inte men ser tillbaka på gamla helvetiska tider.

“Varför säger du inget?” Undrar Marre. “Har du ont?”

“Lite, men det känns säkert mer i själen än i kroppen faktiskt”, Svarar Sam på Marres fråga.

“Du är så poetisk av dig du!” Ler Marre mitt i all misär och ångest.

Lite stapplande, haltande och svärande släntrar de in på Donuts kafé. De beställer varsin kaffe och sätter sig i de mysiga fåtöljerna. De ser inte ens på varandra, bara dricker av den varma väldoftande drycken. De befinner sig femton minuter senare hemma hos Miranda. I tystnad.

De sätter sig först på sängen, bredvid varandra och hand i hand. Långsamt ändras positionen från sittande till halvt liggande och till slut ligger de ner helt. Bredvid varandra med näsblod som kommer och går. Sam lutar sig över Marre och börjar kyssa henne. Långsamt och försiktigt, men sen gradvis utvecklas det till hett och erotiskt. Försiktigt och mjukt men samtidigt bestämt.

Marre drar försiktigt ner Sams linne och snart ligger de nästan helt nakna i sängen. De har nästan glömt vad de var sorgsna över tidigare på dagen. Just nu är det bara hur som helst mysigt.

“Hur mår du nu?” undrar Sam samtidigt som Marre ställer samma fråga.

“Jag mår utmärkt”.

De virar in sig i täcket. Under det. Kramas, myser och pillar. Sam förflyttar sig längre och längre ner på madrassen. Försiktigt går hon ner på Marre och ett högt stön hörs ekande i rummet.

Flickvän och flickvän

“Är du säker på att du vill, jag vet faktiskt inte vad mamma tycker om… sånt här. Du vet?” Mumlar Miranda till Samantha på vägen till det enorma palats de kallar för Mirandas boning. Eller hennes mammas, snarare.

“Ja, det vill jag”

De går in i huset. Miranda börjar svettas, det här kommer gå åt skogen. Och hennes mamma som redan är svag.

“Hallå där, älskling! Vem är din kompis?”

Miranda vänder sig tvärt om. Hennes mamma stod där. Inte i morgonrock, utan i vanliga vardagskläder.

“Hej…”

“Vad är det? Är jag inte fin?”

Hon ler med hela ansiktet, så Miranda spricker också upp i ett leende.

“Jo, det är du. Mamma… Jag skulle vilja presentera dig för Samantha. Min… flickvän.”

Miranda skruvar oroligt på sig.

Mirandas mamma spricker upp i ett ännu större leende.

“Åh älskling! Jag är så glad att du vill ta hem din flickvän så vi får träffas. Jag känner mig hedrad, många barn vågar inte ta hem sina partners”

Vem är detta? Vem är denna kvinna? Ingen drama, inga skrik, ingen dramatik!

“Oj, tack!”

“Men snälla Marre, trodde du jag skulle vara emot att du är gay? Vi lever i modern tid, vet du.”

Miranda är så lycklig att hon för en stund glömmer bort det enorma hot hon och Samantha lever under.

Miranda kunde inte vara lyckligare. Hennes mamma tog det så bra att hon visat sig vara gay att det nästan var för bra för att vara sant. Och nu satt hon och Sam här på den lyxiga balkongen och åt gammaldags wienerbröd som hennes mamma köpt för att fira deras förhållande. 

Miranda visste dock att det var för bra för att vara sant, precis som hon först tänkt. Hennes mamma kan ändra sig från en dag till en annan… Hon var både rörd och sorgsen över den fina wienerbröds-gesten. Med kaffe och allt.

“Hur mår min älskling, och min älsklings älskling?!” Kvittrar Celia och ler stort. “Har ni det bra?”

“Ja, tack så jättemycket för fikat, Celia!” svarar Sam och nästan niger av artighet. 

Miranda fnissar. Hon har aldrig skådat en så hövlig Sam förut.

Nästa Kapitel>

Gömställen och ord

Miranda hade ett gömställe i hennes mammas gigantiska trädgård när hon var liten. Hur hennes mamma kunde vara så rik var för Miranda svårt att förstå med tanke på hur mycket hon drack och hur lite hon var iväg.

Gömstället var ett stort körsbärsträd med snåriga grenar och buskar runt om och allting bildade ett litet “rum” i mitten. Där kunde Miranda sitta i timmar och läsa böcker. Ja, hon brukade gilla att läsa på den tiden. Med trygga väggar av buskage runt henne satt hon där. Hennes alldeles egna eko-hus helt skapad av naturen själv.

Hon ritade ibland bilder av hennes värld. Hon var lycklig.

Livet är lustigt och det var en strid redan innan den verkliga striden ens började. Miranda kom med ens tillbaka till nuet, där hon satt i soffan. Hemma. Hon hade just givit sin mamma en kopp te.

“Tack älskling”

Hon log mot sin mamma som svar. Hennes slitna mamma.

“Jag älskar dig”

Miranda hade aldrig sagt de orden till sin mamma förut. Men hon var så glad att hon lever. Nu sa hon det.

“Och jag dig”

Båda log mot varandra.

“Hur mår din mamma?” Undrar Sam i skolan måndagen därefter.

“Bättre, men hon har blivit så gammal tycker jag”

“Gammal och grå!”, tjoar Damien och skuttar runt Marre i en oval cirkel.

“Sluta…”

Miranda brister ut i gråt. Mitt i korridoren. Damien stannar i rörelsen, som en staty. Detta är inte den tuffa Miranda han är van vid.

“Förlåt Marre, gud…”

Sam slår armarna om sin flickvän. För nu har de blivit flickvänner.

“Det kommer gå bra”.

Världen har plötsligt stannat upp.

Nästa Kapitel>

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

“Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter.”

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

“Jag är så ledsen, Marre”.

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

“Din mamma kommer bli bra igen”, säger han. “Men frågan är vad som ska hända med dig nu.”

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

“Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans”

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

“Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå”, säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

“Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två”.

Nästa Kapitel>

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

“Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna” säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

“Ja det gör vi!”. Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

Nästa Kapitel>

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.

“Kanske försöker de psyka oss?”, undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.

“Hur då?”

“Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?”

“Som om vi skulle glömma?” svarar Miranda och gapflabbar.

Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.

“Har det hänt något? Du är så annorlunda”

“Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det”

Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.

Nästa Kapitel>

De är ju galna

“De kan ju bli helt djävla galna när de är på humör att spöa upp någon!” gapar Miranda i Samanthas öra. Hon behövde inte ha gapat henne halvt döv, för den saken var Samantha mycket väl medveten om.

“Jaså, det menar du?” svarar hon sarkastiskt och tittar Miranda i ögonen. Ögonen som blev fyllda av skam.

“Förlåt Sam. Jag vet att vi varit riktigt elaka mot dig. Nej inte elaka, riktigt grymma har vi varit. Elaka och grymma. Jag ångrar det.”

Mirandas ord får Samantha att slå armarna om henne i en stor kram.

“Jag uppskattar vad du säger”.

“Nog med sentimentala ord. Hur ska vi komma ur detta helskinnade? Gänget är inte att leka med”, säger Miranda, nu i en något mer sansad ton. “Djävla gangsters…” muttrar hon, utan att tänka på att hon varit precis likadan som dem för bara några veckor sedan.

Stegen för dem hem till Samantha.

“Du får gå in bakvägen”

“Varför det?”

Samantha tittar på Miranda och väser irriterat mot henne.

“Därför att jag säger det!”

“Jaja, förlåt då” svarar Miranda och ser ner i backen. Uppenbart fortfarande skamsen efter samtalet de hade tidigare. Hon är mån om att inte reta upp Samantha. Hon står faktiskt i skuld till henne efter allt som hänt.

Miranda smyger in genom bakdörren och väntar på Samantha som kommer och möter henne.

“Kom” viskar hon och tar Miranda i handen. “Den här vägen”.

De går genom en smal korridor och upp för en trappa och till slut kommer de till Samanthas rum. En riktig kontrast mot Mirandas. Men Miranda lägger inte ens märke till de trasiga sängkläderna, de slitna gardinerna och det spartanskt inredda rummet. Hon sätter sig bara på sängen medan Samantha stänger dörren.

“Kan du inte sätta på lite musik?” undrar Miranda.

“Nej då kan Charlie höra oss. Han har däckat där nere. Vi får vara tysta”.

Miranda nickar. Hon förstår precis hur det är att bo ihop med en alkoholist.

“Fint rum”

Miranda försökte bara hitta på något att säga. Vad som helst för att döda tystnaden.

“Sluta nu. Sluta ljug!”

“Förlåt”

“Sluta be om ursäkt!” väser Samantha till svar.

“Men vad vill du att jag ska göra?”

“Håll tyst och hångla med mig”

Två breda flin bryter ut.

“Skall bli, chefen”

“Käften”

En liten stund senare ligger de ihopslingrade i Samanthas säng.

“Vad hände med dina föräldrar?” frågar Miranda tyst.

“De dog i en brand”

Tystnad.

“Förlåt att jag frågade. Jag menade inte att riva upp någonting”

“Äsch det var längesedan”

“Men ändå”.

“Hur ska vi göra imorgon? I skolan?”

“Tja, du får prova på att vara jag, antar jag.” svarar Samantha.

“Vad menar du?”

“Du får stryk av ett gäng bara för att du är du. Du vet, så som ni gjorde mot mig”.

“Är du galen?”

“Nej, jag är realist”

“Vi måste komma på en bättre plan”

Miranda tittar bort.

“Och det förbannat fort”.

Nästa Kapitel>

Ett storslaget mästerverk!

“Det är ju ett storslaget mästerverk!” berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. “Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!”.
Läraren var i extas.
“Vi har en konstnär ibland oss!” fortsatte hon exalterat.
“Det har vi verkligen” tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

“Det är kallt!” klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
“Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen” retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
“Äh lägg av”

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
“Storslaget mästerverk va… Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!”
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
“Vad fan säger du, djävla missfoster?!” vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
“Damien, lugna dig!” försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha – hur de nu kunde vara vänner är ett under! – men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
“Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!”
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Nästa Kapitel>

En udda typ av kärlek

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

“Hej Miranda”
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
“Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!” fortsätter han.
“Äh håll käft”
“Titta där kommer Sam!”, vrålar Damien i Mirandas öra. “Marre där kommer Sam!”
“Varför är du så glad över att se Sam?” undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
“Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!” säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
“Det låter du bli med”
Damien tittar förvånat på Miranda.
“Du rör henne inte” svarar Miranda på Damiens tystnad. “Då blir det jag som klappar till dig”.
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

Nästa kapitel>>

Inte rutinerad

“Miranda vänta!”
Sam har sprungit efter Miranda ut från kondiset. Miranda saktar in stegen och vänder sig långsamt om.
“Säg inget Sam. Jag fattar att du kommer vända det här emot mig eller hur?”
Sam slår armarna om Miranda, tar sedan ett steg tillbaka och utbrister:
“Tror du att du är den enda högstadietjejen i världen som har alkoholister till vårdnadshavare? Jag förstår precis vad du går igenom. Så jävla speciell är du inte.”
Miranda står mållös. Responsen dröjde. Sedan störtar hon fram till Sam och borrar ner ansiktet i hennes famn, gråtande. Det känns som dem står där i timmar, även om det bara är minuter. Miranda gråter, mer och mer och mer. En tårdrypande kyss senare är de på väg genom den dimmiga staden. De går och går, vet inte vart benen tar dem. Bort från hela världen. Eller i alla fall bort från staden.

Miranda faller trött ihop på en trädstubbe i en liten skogsdunge. Det blonda långa håret har blivit alldeles risigt av att ha legat i ansiktet när tårar strömmade.
“Var är Damien? Han lär väl skratta ihjäl sig nu” säger Miranda tyst.
“Jag vet inte, han satt bara kvar och stirrade när jag sprang efter dig. Bry dig inte om honom, Marre”
“Kom och sätt dig”
Miranda klappar på en stenbumling som råkar vara placerad nära stubben hon för tillfället sitter på. Sam gör som hon blir tillsagd. De sitter där en lång stund. Tänker. Miranda lutar huvudet mot Sams axel. Huvudena möts i en kyss. Det behövs inget mer.

Dimman tätnar och de sitter bara där. Det har redan blivit eftermiddag.
“Romantiskt eller hur?” suckar Miranda.
Sam nickar. De fortsätter kyssas. Händerna fumlar innanför tröjorna. Sam blir nervös.
“Tänk om någon ser oss?”
“Mitt i skogen? Skärp dig. Dessutom är det dimma. Ingen ser oss. Var inte barnslig nu. Var det inte du som var rutinerad?”
Sam flinar.
“Rutinerad och rutinerad… Jag ljög faktiskt förut. Jag är oskuld”
Miranda tittar länge på Sam innan hon plötsligt spricker upp i ett brett leende.
“Då får vi ändra på det”

Nästa kapitel>>